Västmanländskans gravid- och bebissvammel

Idag fick jag ett leende från lilltjejen som gjorde mig varmare än solen.

Hur mycket skrik är FÖR mycket egentligen? Hur vet man vad som är normalt?

Lilla T:s mormor och morfar är på besök. Men de bor inte hos oss - för sin nattsömns skull (och för att de gillar sin husvagn) så campar de vid havet en bit från Lund. Igår eftermiddag när det blivit lite svalare var jag och lilla T på besök i husvagnen. Lilltjejen verkade uppskatta utflykten - hon sov i skuggan under större delen av besöket (troligen utmatad efter att ha protesterat mot värmen hela förmiddagen) iklädd det senaste modet för campande småknattar.

 Husvagnsbody - en present från moster

Lilla T uppskattar inte alls värmen just nu. Hon är ledsen och bara skriker! Jag för för mig att skenan inte gör saken bättre - den är ju gummiklädd direkt mot hennes hud. Hon tycker till och med att det är jobbigt att amma - det som annars är hennes favoritsysselsättning. Och ännu viktigare nu när det är så varmt så att hon fårt i sig vätska. Vad ska man göra med 28 grader i lägenheten och över 30 grader ute? Det ju för varmt att vara i skuggan till och med …

Lite synd är det ju att vi inte riktigt kan utnyttja det fina vädret.

Men det känns nte riktigt som beach-läge för vare sig mig eller lill-tjejen …

Ja, då har lilltjejen redan hunnit bli en månad. På fyraveckorskontrollen kontrollerades att hon fixerar blicken, att hon följer saker med ögonen och att hon sprattlar lika mycket med alla armar och ben. Hon fick med beröm godkänt

Och så har hon redan sprängt femkilosgränsen! Hennes viktkurva i BVC:s dator ser rolig ut - den sticker rakt upp och man jämför med normalkurvan. Men man får ju hoppas att viktökningen mattas av något …

I fredags var det dags för bad igen och lilla T fick byta till en större skena, den första hade blivit för liten. Plötsligt kändes den förra skena liten och nätt i jämförelse - den som vi tyckte var sånt åbäke från början. På eftermiddagen mötte vi maken vid tåget och eftersom det var så fint väder tog vi med oss picknickmat till Stadsparken. Härligt med sommarkänsla!

Igår packade vi in oss i en varm bil och åkte ner till Höllviken för att umgås med lilla T:s farmor, faster och kusiner. Maken och de stora barnen åkte ner till stranden en stund och vi andra njöt av skuggan i trädgården.

Idag kommer mina föräldrar farandes från norr för att besöka sitt nya barnbarn. Den nyblivna mormodern har varit minst sagt otålig …  

De här är de bästa sakerna att titta på tycker lilla T:

 Lejonet vid skötbordet

 Tavlorna i hallen

 Pappas hårfäste

 Mammas svart- och vitrandiga amningströja

En bra sak med att lilltjejen är så liten är att hennes mamma får öppna alla paket.

Idag fyller lilltjejen redan fyra veckor. Det ska vi fira med ett bad på ortopeden och sedan ska vi gå till Botaniska trädgården och sitta på en filt i skuggan.

 Uppdate: Vi fick sällskap i parken av en annan mamma och hennes små

Nu ska jag bli en sån där duktigt förälder som skriver in viktiga saker om mitt barn i en "fylleribok" som hon kan läsa sedan när hon blir äldre. Den här varianten är den sötaste jag sett.

Det går åt en hel del amningsinlägg. Inte så miljövänligt med engångsvarianten tänkte jag och beställde tvättbara i ekologisk bomull och kände mig duktig. Men de är inte så särskilt bra. Vad gäller passform så kan man lika gärna ha en muffinsform i BH:n och vad gäller att hålla kläderna torra så kan man lika gärna använda en dubbelvikt näsduk - de verkar inte ha något spärrskikt alls. Hur tänkte de som tillverkade dessa?

… det första leendet!

Lilltjejen vill bara bli buren. Och det duger inte att sitta eller ligga ner med henne i famnen heller. Upprätt ställning, gärna med lätt skumpande gång ska det vara. Hon har uppenbarligen något slags lod som ger utslag så fort man ändrar ställning (när man tror att hon har somnat). Babybjörnen och bärsjalen är inte så populära. Som tur är får vagnen forfarande godkänt på barnvagnspromenaden - men bara så länge den rullar …

Å andra sidan får man starka armmuskler och blir bra på att göra saker med en hand.

Ja, då har maken åkt till jobbet och jag och lilla T börjar vår andra veckan på egen hand. Jag kände mig lite mer avslappnad mot slutet av förra veckan. Jag vågade till och med sitta ner och äta lunch vid en barnvagnspromenad (må så vara att det var en väääldigt snabb burgare på Max) och i fredags efter badet tog jag mig till och med ner på stan för att shoppa lite amningsvänliga kläder. Jag kände mig väldigt nöjd när jag fyndade två plagg på rea och det visade sig att det var ytterligare 50% på reapriset när jag kom till kassan. Jag slog också till på en matta på Åhléns som jag varit sugen på länge som även den var på halva priset. Dottern sov som en ängel hela shoppingrundan.

Men det är för mycket att säga att hon sover som en ängel hela tiden. Vissa nätter har varit väldigt tuffa och ibland dagarna också. Hon har mycket luft i magen och skriker och spänner hela den lilla kroppen efter varje amning. Det där med att barnet somnar nöjt vid bröstet som det står i alla böcker är inte min erfarenhet. Ja, eller så sover hon en liten stund och vaknar sedan och skriker hjärtskärande. Vi ville ge hennes matsmältningssystem en chans att anpassa sig innan vi började med några åtgärder. Jag provade dock att äta mjölkfritt några dagar för små barn kan vara överkänsliga mot laktos. Jag skippade även kaffet (även om intaget tidigare var ganska måttligt också)  - men inget av det hjälpte. Igår bestämde vi oss för att ändå testa Minifom för att se om det kan ge någon effekt. Det kan tydligen hjälpa till att bryta ner luften i magen till mindre bubblor och då blir det lättare att rapa och annat. Vi får se om det ger effekt. Natten var i alla falla lugn med bara de vanliga amningspassen varannan/var tredje timme och väldigt lite gråt. Men det står att det tar ett par dygn innan Minifomen ger effekt, så det hade kanske inte alls med det att göra.

Det var väldigt skönt att vara två vuxna hemma igen i helgen. Det blir mycket lättare att orka då. Förutom att det är så mysigt att umgås alla tillsammans. Vi hade makens syster och syskonbarn på besök på lördagen. Det blev kusininspektion, lunch, en stund i lekplatsen för den stora tjejen och en tupplur i barnvagnarna för småknattarna. På eftermiddagen åkte de sedan vidare till ett barnkalas och vi laddade för lillans första fest. Vi var bjudna på cocktailmingel till vänner och kände oss lite modiga, så vi bestämde oss för att gå dit en liten stund och säga hej och om det kändes stökigt för lilla T eller om hon blev ledsen så skulle vi hem igen. Men det var en barnvänlig tillställning, så vi stannade så länge som ett par timmar innan vi promenerade hem i sommarkvällen.

Igår åkte maken iväg med hela bagageluckan full med saker till återvinningstationen och till Erikshjälpen. Ett av mina projekt när jag gick och väntade på vår bebis var att röja vindsförrådet. Men det blev ju avbrutet eftersom lilla T bestämde sig för att komma en vecka tidigt. Men då fick maken släpa ner alla kartonger och ställa dem på vardagsrumsgolvet, så i amningspauserna förra veckan sorterade jag upp alla mina barn- och ungdomsböcker och märkte lådorna tydligt. Så nu hittar jag precis rätt låda till rätt fas i dotterns litterära utveckling  Jag gick också igenom några lådor med gamla leksaker och sparade det som kändes roligt och eventuellt skulle kunna fungera för dottern att leka med senare. Resten lämnade vi vidare så att något annat barn kan få glädje av dem.

På kvällen tjuvstartade vi firandet av vår ettåriga bröllopsdag med en riktigt smarrig trerätters middag. Och vin!  

Jag fick vin. Lilltjejen fick Minifom.

… ska jag strax dricka mitt första glas vin sedan i oktober

Uppdate: Oj, så gott det var!

Nu när jag faktiskt ser mina fötter igen så inser jag att de behöver lite kärlek och omsorg.

Kanske kan jag få in lite pedikyr i dagens schema som består av amning, amning, amning, blöjbyte …och ja, lite amning …

Idag har jag återupptäckt min skärp.

Det är ju en accessoar som jag inte använt på läääänge.

Idag kommer lilla T:s kusiner från Stockholm på besök och en första kusininspektion. Vi räknar med full rulle under eftermiddagen

Man bli väldigt törstig av att amma.

Och väldigt hungrig.

Och väldigt, väldigt godissugen

Det ser ut som att lilltjejens gosedjurskvot redan är fylld …

Ännu visar hon bara måttligt intresse

Jag vet att jag inte ska räkna ner för det finns en liten, liten risk att höften inte är bra efter sex veckor och lilla T får behålla skenan ett tag till. Men idag var tredje "baddagen" och ändå lite mental halvtid.

Nu är jag en sån där.

En sån där som folk tycker tar för mycket plats på trottoaren och som är i vägen i affären.

Tackar som frågar, det går ganska bra för mig och lilltjejen ensamma här hemma. Jag är kanske inte den mest avslappnade mamman i världen än. Jag springer och kollar till henne för minsta lilla ljud, har enormt svårt att sova själv när hon sover fast jag vet att man måste passa på och jag har inte riktigt ro att stanna någonstans när vi är ute på barnvagnspromenad, för hon kan ju börja skrika när som helst. Men det går lite bättre för varje dag

Vi har haft en del jobbiga nätter den här veckan. Mycket skrik och magont. Men det är helt normalt, säger vår BVC-tant övertygande. Men det hindrar ju inte mig från att gråta förtvivlat själv då och då när man känner att man inte kan trösta sitt barn och dessutom bara får sova 3-4 timmar per natt - och inte ens sammanhängande. Planen om att låta maken sova så mycket som möjligt för att orka gå upp till jobbet har inte fungerat så bra heller kan jag väl säga …

Och så tycker jag att jag ammar precis hela tiden! Toppenbra säger BVC-tanten. Och lilla T verkar också nöjd och går raskt upp i vikt (invägning på 4690 g idag).

Så, allt är nog precis som det ska när man hänger med en (snart) 3-veckors bebis hela dagarna

Sällan har väl ett ord varit mer missvisande än föräldraledig …

Jag kan inte bestämma mig för hur jag ska göra. Ska man blogga sitt barn med namn, foto och allt? Nu har jag ju inte gjort det ännu utan bara skrivit lite allmänt om bebislivet. Det finns ju olika alternativ därute i bloggvärlden. Ni andra som bebisbloggar där ute - hur har ni resonerat?

Ja, då har det redan gått över två veckor sedan vår dotter kom - det är inte klokt vad tiden går snabbt! I morgon börjar maken jobba igen, så jag laddar för att vara ensam med lilltjejen. Lite läskigt - det har ju varit otroligt skönt att vara hemma båda två den här tiden. Men det är några veckor nu först och sedan har maken semester och vi är full styrka igen.

Det är lustigt att det händer så mycket och så lite på en gång med en nyfödd. Dagarna springer iväg fast vi mest sover och äter. Ja, och så har vi ju haft lite besök också. Redan i söndags när vi kom hem från patienthotellet kom en vän och så klart den nyblivna farmodern. Men de stannade bara en kort, kort stund så att vi sedan fick möjlighet att installera den lilla i vårt hem. Det är lite speciellt nu - att vi är en familj som bor här.

Måndagen var ingen rolig dag - det var då vi var på ortopeden och fick skenan. Jag grinade floder. Det gör visst alla nyblivna mammor på tredje dagen, men jag tyckte att jag hade en anledning i alla fall. Men skenan var ett faktum och inget att gå och grunna alltför mycket över. Men vi kände oss lite oroliga över att visa upp vårt barn i skenan. Ingen får ju tycka att hon ser konstig ut! Men vännerna som kom förbi på eftermiddagen såg ju - precis som vi - bara den söta lilla bebisen och inte skenan så den oron gick snabbt över.

På tisdagen vågade vi oss ut på vår första promenad. Det blev bara en sväng runt kvarteret med tanke på att jag kände mig som överkörd av en bulldozer. Men skönt ändå att komma ut i solen och det var inte så lite stolta föräldrar som rullade ut med barnvagnen Ytterligare ett lite kort besök av vänner på kvällen. Deras lilla pojke på åtta månader verkade plötsligt jättestor om man jämförde med vår nyföding.

På onsdagen var jag tillbaka på patienthotellet för att få information från en sjukgymnast om hur man ska lyfta, bära och träna efter en förlossning. Den lilla fick jag ju ta med mig och det var ett första stresstest. Hon blev så klart ledsen så fort vi klev innanför dörrarna och jag fick utföra min första offentliga amning. Sedan började hon gråta igen på apoteket efteråt, men somnade sött i vagnen sedan när den börjde rulla igen. Men det är tur att vi har så nära till sjukhuset! När vi kom hem var maken igång och storstädade. Jag placerades i en fåtölj i solen, lillan i vagnen i skuggan och så småsov vi under tiden som vårt hem blev tiptop. Det var också under onsdagen som mjölken började rinna till ordentligt. Det utnyttjade lilltjejen till fullo - hon åt för kung och fosterland!

På torsdagen var det dags för inskrivning på BVC. Vi fick en massa information av en lätt disträ sköterska med hysteriska kläder. Sedan vägdes vår lilla guldklimp och hon hade nästan gått upp till födelsevikt igen, så all amning hade i alla fall gett resultat. För att fira promenerade vi till Botan och tillbringade en mysig stund på en filt i skuggan.

 Utsikt (eller heter det uppsikt när man ligger på rygg?) från en filt i Botan

Vi lyckades också bestämma oss för ett namn på vår dotter och som grädde på moset på en bra dag åt vi sushi i solen på balkongen på kvällen. Mmmm … det har jag längtat efter!

På fredagen var det dags för det första "proffsbadet" på ortopeden. Det var ju lite trist att det inte var vi som fick bada henne för första gången, men vi fick ta foton och känna lite på henne utan skena. Och sköterskan på ortopeden har verkligen bra hand med de små och badet verkade uppskattat. Till vår glädje konstaterade sköterskan att höftleden redan låg i rätt läge, så det kändes lovande.

Under helgen fick vi sedan besök av en nybliven farfar och några vänner, vågade oss på på något längre promenader, testade bilbarnstolen på en kort biltur och så ramlade navelstumpen av. Och det var skönt för den hade verkligen börjat lukta illa!

Den andra veckan känns lite mer dimmig - kanske för att tröttheten börjar ta ut sin rätt. Men vi har nog också tagit det lite lugnare och haft lite färre besökare. Men vi har testat att gå på stan, äta middag ute och åka på en lite längre tur i bilen. Jag har blivit "utkörd" av maken på ett par korta promenader utan barn och jag var bara liiite stressad (måste jag inte tillbaka snart - tänk om hon hinner bli hungrig på en kvart …). Ytterligare besök på BVC (matchvikt 4,3 kilo) och bad på ortopeden.

Lilltjejen har blivit mer vaken och nyfiken om man jämför med första veckan. Då var hon i princip bara vaken när hon åt. Nu är hon vaken och tittar långa stunder. Hon studerar våra ansikten noga och verkar också intresserad av kontraster mellan mörkt och ljust.

Men, som sagt, nu väntar eldprovet när maken börjar jobba. Det är nog bäst jag går och lägger mig så att jag är så pigg som det går imorgon.

Vår start som nyblivna föräldrar blev kanske lite mer omtumlande än normalt. När vår lilla tjej var bara tre dagar gammal konstaterade ortopeden (vi fick en remiss efter läkarkontrollen på patienthotellet) att hon hade en höftledsluxation (instabil höft) och innan vi hann blinka hade hon fått en sk. von Rosen-skena som hon ska ha i sex veckor. Då är höften troligen helt stabiliserad. Läkaren sa att vi skulle betrakta det som en vaccination mot framtida höftledsproblem. Det är ju säkert bra, men jag grät ändå floder när de stoppade in min mjuka lilla bebis i den hårda skenan. Förmodligen lider hon inte det minsta av den själv, men det skär i föräldrahjärtat. Hon är lite knölig och fyrkantig nu och de allra minsta, söta kläderna går inte att få på över skenan. Men det är ju bara yta. Vi får inte heller bada henne sjäva utan går till ortopeden en gång i veckan för "proffs-bad" och kontroll. Efter den första chocken och efter att ha gråtit av mig lite så njuter vi nu av vår underbara lilla tjej och ser fram emot när hon ska få ta av skenan.

(bebisen på bilden är inte vår flicka utan den är hämtad från den här artikeln om sk. "lux-barn")

Ja, efter att lilltjejen hade gort entrée fick vi mysa med henne en stund. Sedan blev både hon och jag uppsnyggade, vi fick smarrig fika och vilade upp oss lite. Efter några kontroller blev vi sedan utskrivna från förlossningen och flyttade till patienthotellet. Det var ju ett superbra ställe. Det är verkligen en förmån att det finns. Eget rum, men med personal dygnet runt om vi behövde hjälp. Mat flera gånger om dagen i matsalen utan att behöva lyfta ett finger. Bara gott om tid att vila och titta på vårt underverk. Vi ringde så klart runt till familjen och lyckade överraska alla eftersom ingen trodde att bebben skulle komma för tidigt. Några MMS till vänner fick vi också iväg.

Vi stannade i två dygn, men efter nödvändiga läkarkontroller, prover och amningshjälp såg vi fram emot att få komma hem och få bekanta oss med vår nya familjemedlem.

Stor tack för alla fina saker till lilltjejen!

Det är vad det kostar att föda barn i det här landet.

Sverige är fantastiskt!!!

Tro det eller ej - jag fick på mig mina vanliga jeans! Vetedegsmagen hänger iofs snyggt (?) över linningen, men det gick!

Efter graviditets-magen känns och ser ut precis som en vetedeg …

Några undrar om detaljer kring dagen D - ja, eller dagen B, som i bebis, kanske

Det började redan på natten mellan onsdagen och torsdagen. Jag vaknade i fyrasnåret på natten och kände mig lite konstigt. Plötsligt märker jag att vattnet går. Jag rusar ut i badrummet och funderar en stund på om det kan vara något annat, men bestämmer mig sedan för att väcka maken. Men jag hade inga värkar så vi blev lite osäkra på vad vi skulle göra, men vi ringde förlossningen och hörde oss för. De sa åt mig att gå och lägga mig igen och om inga värkar hade börjat under förmiddagen så skulle jag höra av mig igen. Lättare sagt än gjort att sova i det läget, men vi gjorde ett försök.

På torsdag morgon åkte maken till jobbet och jag gick här hemma och väntade. När det fortfarande inte hade hänt något klockan elva på förmiddagen, ringde jag till förlossningen igen och fick då en tid och specialistmödravården. De kollade så att allt var bra med bebben och den mådde finemang. Så jag blev hemskickad igen, men med instruktionen att höra av mig igen på fredag morgon klockan sju om inget hade hänt innan dess. Då skulle vi få komma in och bli igångsatta. Eftermiddagen segade sig fram, jag väntade och vankade. Gick en promenad och hämtade cykeln på stationen. Men sen framåt fyratiden började en molande känsla infinna sig och när maken kom hem klockan fem så var jag tämligen säker på att värkarbetet hade satt igång.

Vi var ju medvetna om att det kunde ta tid, så vi försökte sysselsätta oss - åkte till Erikshjälpen och lämnade saker vi rensat ut ur vindsförrådet, bytte en en soptunna/blöjhink som vi skaffat men som var för liten, försökte ladda med en pastamiddag och gick en kvällspromenad. Vi försökte lägga oss och sova, eller åtminstoen vila, men då började det göra ont på riktigt så det var bara att gå upp och vanka - profylaxandas, massera, använda vetevärmaren och duscha varmt. All mat jag fått i mig kom upp igen och värkarna kändes långt ifrån behagliga och det blev ju bara värre. Men profylaxen kom väl till pass och gav mig något att koncentrera mig på.

Vid fyratiden bestämde vi oss för att åka in till förlossningen. Vi bor ju väldigt nära sjukhuset och vi hade skämtat om att jag ju kunde krypa dit i nödfall. Men just då kändes det inte som ett tilltalande alternativ, så vi tog bilen. Vi blev inskrivna och fick ett rum. Jag utrustades med sjukhusets snyggaste nattskjorta och fick en "shot" antibiotika eftersom det var så länge sedan vattnet gått. Väl där kände de att jag var en bra bit på väg redan och det tog sedan två timmar innan de konstaterade att jag var fullt öppen. Så bra, tänkte vi, då har vi snart vårt barn är. Men icke! Det tog ytterligare sex timmar innan hon behagade komma ut.

Eftersom öppningsskedet gått så snabbt var det för sent för eventuell epiduralbedövning (jag visste inte om jag ville ha det, men ville veta när det var "sista chansen"), men jag fick lustgas och sterila kvaddlar (hi, hi - det är ett så roligt ord - kvaddlar) och däremellan kunde jag puffandas. Det var ju egentligen outhärdligt, men på nåt sätt så går det ändå. Märkligt!

Vid ett tillfälle blev jag lite värksvag och fick dropp för att värkarna skulle komma igång igen. Jag fick aldrig någon impuls om att ge upp och gå därifrån, som många säger att de får när det är som värst. Jag tänkte nog snarare att jag baske mig inte skulle gå därifrån utan ett barn när jag nu hade stått ut med så mycket. Däremot undrade jag flera gånger om jag verkligen skulle orka. Inte heller skällde jag ut min man för att han orsakat allt detta. Tvärtom var det väldigt skönt att ha honom där som stöd, för att uppmuntra och coacha mig. Det kändes verkligen som att vi gjorde det tillsammans.

Och så klockan 12.27 fredagen den 27/6, efter en sista kraftansträngning, så var hon där.

Vårt barn!

Och det är en känsla som inte går att beskriva i ord!

Mellanpartiet av kroppen är liksom helt instabilt. Magmusklerna är helt utänjda och det känns som jag måste anstränga mig för att hålla överkroppen upprätt. Konstig känsla …

Lite som att midjan är en sån där slinky-leksak

Jag kan sova på mage igen!

Det är inte alltid så bekvämt med tanke på det här, men det går!

Stort tack för alla grattis, lyckönskningar, blommor och presenter som vi fått med anledning av lilltjejens ankomst. Det värmer!

Jodå, jag hinner faktiskt läsa lite också.

Hmmm … jag börjar förstå hur Skolfröken har det.

Nej, gravidmagen försvann ju inte på en gång.

Men det var å andra sidan den snabbaste viktminskningen någonsin - 6,7 kilo på ett dygn

Jag tyckte ett tag under graviditeten att jag hade blivit någon slags bystdrottning.

Löjligt om man jämför med amningsbehagen …

… att vakna och titta rakt in i ett par babyblå ögon.

Trött? Ja, förlamande!

Redan …

Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
Och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står
var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

(Erik Lindorm)

Nu kanske man inte kan ha en gravidsvammelblogg längre …

Ska man börja bebissvamla? Eller bara svamla på den andra bloggen? Eller så hinner man inte svamla alls kanske!

Många undrar om namn. Vi väntar så klart på att hon ska presentera sig