Västmanländskans gravid- och bebissvammel

Vi ville inte hålla traditionellt dop för lilla T och tyckte att det kändes svårt att få till en namngivningsceremoni som skulle kännas bra. Men vi ville ju gärna välkomna vår lilla tjej på något sätt och presentera henne för familj och vänner. Vi löste det genom att låna en idé från en kollega och hålla en inflyttningsfest för henne. För det är lite så det känns - att en helt ny familjemedlem har flyttat in hos oss.

Vi började med att skåla för lilla T i lite bubbel och vi fick hjälpa henne att öppna många fina inflyttningspresenter.

 Tack!

Och så hade vi ju turen att det var toppenväder så vi kunde sitta ute på gården. Där serverades smaskiga smörgåstårtor som vi hade pysslat ihop.

 (glömde ta "före"-fotot)

Gästerna verkade ha trevligt, men huvudpersonen var måttligt intresserad av tillställningen.

Efter smörgåstårtan - så blev det mer tårta! Lilltjejen föredrog dock annat att äta.

Dessvärre var inte festföremålet på topphumör alls den här dagen. Det blev nog lite för mycket med stressade föräldrar på förmiddagen och många gäster på eftermiddagen. Men kalaset var kanske mest till för gästerna och för oss. Och vi hade en härlig dag i solen och kände oss nöjda och glada med kalaset.

Tyvärr kunde ju inte vännerna från norr komma ner till Skåne för ett litet tårtkalas, så snart ska lilla T ge sig ut på tour till Mälardalen för att möta släkt och vänner däruppe.

Idag var vi på efterkontroll på ortopeden och lilla T:s höft  är helt OK:ad nu! Så skönt!

Vi passade på att tacka våra trevliga "badtanter" med ett kort och lite smarrig choklad till kaffebordet. Trevligare sköterskor kan man nog inte hitta.

Ja, inte min semester utan makens. Men det blir ju semester för mig också. Det är så otroligt mycket lättare och roligare att vara småbarnsförälder när man är två vuxna hemma. Och mysig att umgås som en familj.

Sådär värst fint väder har ju semesterveckan inte bjudit på, men i måndags var det ganska fint, så vi bestämde oss för att ta med en vän och köra till Dalby stenbrott för en liten picknick. Maken var modig och hoppade i plurret, men vi andra stannade på torra land.

På tisdagen hällregnade det hela dagen, men jag av mig ut i alla fall. Vi hade bestämt att jag skulle få en timme ensam på stan efter lilltjejens morgonmatning och maken skulle hålla ställningarna hemma. Sagt och gjort kastade jag mig på cykeln och lyckades shoppa lite välbehövliga nya underkläder. Inget spännande, men jag behövde en amnings-BH till och lite nya trosor. Jag är mer än lovligt trött på mina gravid-trosor … Ett par presenter, lite scrapgrejor och en söt liten höstmössa blev det också. Och så hann jag in på apoteket och bibblan också. Det kändes riktigt lyxigt att få den timmen för mig själv! Och hemma hade allt gått bara fint

På kvällen kom vännen från Spånga förbi efter ett möte i Köpenhamn. Det var trevligt att ses, det var nog i julas vi sågs sist. Lilltjejen fick en stor påse med badankor i present.

Den 27:e firade vi att lilla T fyllde två månader. Stora tjejen redan! Hon blir mer och mer av en personlighet varje dag - ler, småsnackar och har börjat intressera sig mer för sina leksaker. Maken konstuerar olika anordningar för att hon ska kunna titta på, prata med  - och kanske till och med knocka till  - olika saker. Kaninen är populär och prassel-blomman som man fick i BB-påsen.

Den här veckan har vi också besökt våra arbetsplatser och visat upp vår guldklimp. Lite ångestladdat - man vill ju att bebisen vara fin och lugn och så vill man ju själv se snygg och samlad ut. Men det var ändå rätt så trevligt att träffa arbetskamraterna igen. Lilla T var på sitt allra bästa humör och söt som socker i kläderna hon fått av vännerna i Mörarp.

Vi fick fika, vackra blommor och lilla T blev ytterligare bortskämd med presenter.

Att träffa alla "tanter" på mitt jobb och de inte riktigt lika många "farbröderna" på makens jobb måste ha varit utmattande för lilltjejen somnade som en stock halv tio och vaknade inte förrän klockan sex morgonen därpå! Och den här gången lyckades även jag sova, om inte riktigt lika länge så åtminstone från halv tolv. Sömnrekord!

Usch, jag har gått och blivit förkyld. Undrar om det automatiskt innebär att lilltjejen blir sjuk också?

Nu har vi testat min nya bekantskap. Jag fick pumpen av en kompis och vi testade om lilla T kunde tänka sig att äta ur flaska. Maken matade och jag höll mig på avstånd så att hon inte skulle förstå att "originalförpackningen" fanns i närheten. Och hon tog flaskan på en gång! Men hon hade nog gärna ätit lite mer. Planen är nu att bygga upp ett reservlager och ha i frysen så att jag kanske kan få gå iväg på något ensam då och då.

Drömmer om bio …

Det är julafton varje dag för lilla T.

På BVC häromdagen hade lilla T denna "outfit" på sig:

Tre personer frågade mig vad min pojke hette!

Först tänkte jag att det var så trist. Att flickbebisar inte kan få ha på sig tuffa gröna manchesterbyxor och sånt utan att alla tror att de är pojkar. Men när jag funderar lite så kanske jag själv hade kunnat göra samma kommentar. För tyvärr är man nog själv också ganska fast i samma "tänk" om vad som är typiska pojk- eller flickkläder. Men det är ju också trist …

Som sagt, lilltjejen och jag har haft fullt upp i veckan. Minst en aktivitet om dagen - det är mycket för oss

I måndags tog vi en promenad till bibblan. Jag har utveckat en bra taktik där eftersom jag känner mig lite ängsligt för att lilla T ska börja gallskrika just när vi är på biblioteket. För att minimera tiden vi är därinne så förbeställer jag böckerna på nätet hemmifrån. Då hamnar de i en särskild reservationshylla och man kan snabbt dyka in, hämta upp sina böcker och låna och lämna tillbaka i bokomaterna. När lilltjejen blir större hoppas jag att vi ska kunna hänga på biblioteket tillsammans lite längre stunder. Förhoppningsvis kommer hon gilla bibblan lika mycket som jag gjorde när jag var liten. Ja, och fortfarande gör faktiskt.

På eftermiddagen kom sedan en vän förbi och hjälpte oss att äta upp resterna av makens födelsedagstårta.

På tisdagen kom en kollega och hennes lilla tjej på besök. Ett par månader är vi föräldralediga samtidigt och kan få till trevliga fikaträffar. Det kändes verkligen som det var nyss kollegan gick på föräldraledig, men flickan är redan ett år och ett par månader. En härligt pigg liten tjej som tyckte det var spännnade med bebisen (och klappade snällt för det mesta) och de vuxnas fikabröd.

På onsdagen var det dags för 7-veckorskontroll och det gick galant! Lilla T väger nu 6 003 g. Vi vet inte hur lång hon har blivit, för vi får ännu inte sträcka ut hennes ben helt. Men vissa saker i stl. 56 har hon redan växt ur. Doktor kollade även lungor, hjärta, ryggrad, ögon, öron och gom och allt såg bara fint ut. Han ville även veta om hon öppnade händerna och om hon börjat ge svarsleenden och svarsljud. Och det har hon såklart Det är helt underbart att titta ner i vaggan på morgonen och mötas av ett jätteleende och hon har börjat småsnacka lite också när hon är på bra humör. Men hon har ju tyvärr fortfarande ganska mycket ont i magen.

På kvällen kom vännerna i Torna Hällestad förbi på fika och berättade lite om sina semesteräventyr. De hade inte sett Lilla T sedan hon var två dagar gammal så det var på tiden att de fick se vad stor hon blivit.

Sedan var det min tur att gå till doktorn på torsdagen. Ja, eller i alla fall till barnmorskan - dags för efterkontroll alltså. Men även jag fick godkänt på samtliga kontrollpunkter  Barnmorskan frågade sedan om jag hade hunnit fundera något på preventivmedel. Som om att minnet av förlossningen inte skulle vara preventivmedel nog …

På eftermiddagen skulle vi ha åkt till vännen i Anderslöv, men då både hon och hennes lille kille blivit förkylda stannade jag och lilla T hemma istället och hängde lite i Botaniska trädgården. Det gäller att passa på för det mysiga lilla caféet har bara öppet till sista augusti. Parken har förstås öppet alltid, men då får man fixa kaffet själv.

Ett besök hos föräldralediga väninnan i Bunkeflo och hennes mysiga tjejer var inplanerat på fredagen. Lilla T fick testa minsta flickans babygym och det uppskattade hon mycket. Kanske måste vi fixa ett sådant åt henne snart. Bunkeflo måste för övrigt vara barnvagnsmaffians högborg - man ser enorma mängder barnvagnar när man är ute och promenerar där. Ja, och vi bidrog såklart med två vagnar till. Sedan fick jag skynda mig hem för att snabbstäda lite i lägeheten innan vännerna från Danmark dök upp. De var på väg hem från semester i Småland och skulle stanna över natten. De väntar sitt första barn i oktober och fick öva lite på lilla T. Hon visade sig kanske inte från sin allra mest soliga sida på kvällen, men sådant ska de ju också öva på. Å andra sidan sov hon i ett sträck från halv elva till halv fem, så de fick ju inte nattsömnen störd i alla fall.

På lördagen regnade det precis hela dagen, så när våra övernattningsgäster åkt slappade vi bara hela dagen. Lilltjejen fortsatte sitt sömnmaraton hela dagen. Kanske var det vädret som gjorde henne lika slö som sina föräldrar. Men lite babymassage, bad och skorvbehandling blev det i alla fall.

Sömnkuren gjorde nog susen för på söndagen vaknade lilla T och var världens piggaste och gladaste bebis. Vi kunde mysa, skratta och småsnacka hela morgonen. Härligt! Vädret var fint så hela familjen promenerade ner på stan och vi hittade ett café med brunch och en solig uteservering. Sedan ringde vi makens kollega. Han bor mitt i stan med sin lilla familj och de har sagt att vi ska titta förbi vid tillfälle. Och vi hamnade mitt i ett barnkalas! Deras lilla kille fyllde ett och firades av sina små vänner och deras förälar. Vilken ljudnivå!!! Och vi fick en glimt av hur vår familjeframtid kommer att se ut

Men nu är det en ny vecka och nya upptåg. Maken har semester så jag ser fram emot ett par sköna veckor med delat ansvar och kanske lite mer sömn

Man ska ju inte klaga på att bebisen sover - problemet är ju ofta det omvända. Men i natt sov hon jättemycket och nu har hon nästan sovit hela dagen också. Ska man bli oroligt?

Lilltjejen och jag har fullt upp denna vecka. Rapport kommer snart om besök, 7-veckorskontroll och annat ..

Jag tycker att  det är svårt att veta hur mycket kläder, filtar och så vi ska ha till lilltjejen när vi går ut med vagnen. Det blåser ju ganska mycket i Skåne, men det är ju fortfarande varmt. Och det sägs att det kan bli väldigt varmt i insatsen om man har sufletten uppe. Vi fick ju dessutom vara extra försiktiga när lilla T hade skenan. Hon fick inte bli för varm då eftersom hon kunde få skavsår och utslag under skenan. Hon har ett tunt vadderat täcke under sig och oftast blir det bara en filt och mössa utöver det. Om det är lite svalare och hon har kortärmat, så tar vi en liten kofta. Är det blåsigt så fäller vi upp sufletten och knäpper på det där lilla skyddet som hör till barnvagnen (vet någon vad det heter?). Det kanske är för lite?

Men idag såg jag en liten bebis som var nerbäddad för något slags arktiskt klimat. Först ett stort fårskinn, sedan ett fluffigt vadderat täcke. På det låg bebisen i långärmad tröja, mössa och små vantar. Ovanpå det ytterligare ett vadderat täcke, och så var suflettern uppfälld och barnvagnsskyddet (vad det nu kan heta …) var fastknäppt och uppdraget till hälften.

Termometern idag visar 22 plusgrader. Var inte det överkurs ändå? Hur ska de göra när det blir minusgrader …

Det är i alla fall ingen som kan beskylla mig för att ha tajmat föräldraledigheten med OS. Jag har inte sett en enda tävling.

Amning är en bra bantningsmetod. Alla gravidkilona är borta.

Men jag får nog passa mig. Det är otroligt lätt att gå och "naffla" i skåpen när man går hemma. Och att unna sig en glass på barnvagnspromenaden - varje gång …

Går på kräftkalas iförd lämplig klädsel.

Firar pappas födelsedag med fin present.

Går på promenad i Skrylle.

Hjälper pappa att storstäda.

Ja, det var den frågan två nervösa föräldrar ställde sig i torsdags när vi trotsade monsunregnet och rullade iväg barnvagnen mot ortopeden. Lilla T:s höftled skulle bli undersökt med ultraljud "med provokation" - dvs. de skulle trycka på hennes höfter för att se om de hoppade ur led. Det låter lite brutalt, men läkaren försäkrade oss om att det inte skulle göra ont och ev. skrik beror oftast på att barnen inte tycker om att bli fasthållna. Nu har ju jag aldrig dragit något ur led, men det låter ändå som att det skulle kunna göra ont …

Lilltjejen skrek  - med all rätt - i protest och försökte hämnas genom att kissa på läkaren, men han var rutinerad och undvek skickligt manövern. Undersökningen gick ganska snabbt och till vår lättnad konstaterades att båda höftlederna nu fungerade fint och lilltjejen slapp skenan!

Vi lyste som solar när vi gick därifrån, precis som den glada familjen vi mötte när vi var på väg in. En bra dag för många. Vi har badat "ihop" med tre andra små tjejer under de här veckorna och jag hoppas att de också får positiva besked när det är dags.

Så fick vi gå hem igen med vår mjuka lilla tjej. Det var härligt att få hålla om henne utan skenan, gosa med "hela" henne t.ex. att kunna klappa henne på ryggen och ge henne ordentlig massage. Men vi får lära om lite hur vi håller henne. Hon har varit väldigt stabil med skenan och det har gått att hålla henne med en hand. Nu är hon alldeles "sladdrig" och far åt alla håll och kanter. Och så har hon krympt två storlekar.

Vi måste fortfarande vara försiktiga med hennes ben ett tag till, inte lyfta eller dra ut i benen och inte använda tighta byxor eller strumpbyxor. Men det är inte helt lätt att byta blöja när man inte får ta det klassiska "pincett-greppet" om fötterna. Förut kunde vi lyfta i skenan, men nu måste man in med händerna underrumpan och lyfta. Det är ju OK, men kanske ändå inte jättekul när hon gjort ner sig jättmycket …

Vi blev förvarnade om att lux-bebisar kan bli lite extra oroliga i några dagar efter att skenan tagits bort. De känner sig visst trygga i den trånga skenan efter att ha legat trångt i magen och kanske känner de sig "nakna" utan den. Och visst har hon varit lite extra orolig och gnällig de senaste dagarna och inte sovit så långa stunder - speciellt inte på dagarna (därav den dåligt uppdaterade bloggen). Hon skriker mer vid förflyttning, men det kan ju bero på att hennes föräldrar fumlar mer med henne nu, och verkar ha svårt att komma till ro. Idag har hon dessutom maraton-ammat hela dagen och knorrat däremellan. Förhoppningsvis vänjer hon sig snart och upptäcker att hon kan röra sig mer fritt. En sak är redan bättre - det är toppen att ligga på mage! Och det verkar också fungera bättre att bära henne i Babybjörnen.

Ja, och så fick vi ju bada henne själva för första gången. Så mysigt!

Ja, att inte få sova är ju ett inte vara ett helt okänt problem för småbarnsföräldrar, men att inte kunna sova när man har möjligheten är kanske lite ovanligare. Det är tyst i huset, maken sover sedan länge. Lilltjejen sussar sött. Och jag är klarvaken!

Uppdate: extra irriterande är att veta att om jag had somnat samtidigt som lilltjejen så de jag fått sova 5 och en halv timme sammanhängande …

Hurra! Skenan är borta!!!!!!!

Håll tummarna för lilla T imorgon. Om allt ser bra ut på ultraljudet och läkarbesöket så blir hon av med skenan.

Ni därute som har små bebisar - låter era barn lika mycket som mitt? Hon går igenom hela den här repetoaren och flera ljud till som jag inte kan beskriva. Med fördel ett par timmar i sträck på morgonen efter klockan sex-amningen i ett slags halvsovande tlllstånd. Därtill går de små armana och benen som små pistonger.

Nu har både mormor och morfar och moster varit på besök. På sistone har lilla T har både levt campingliv med sina morföräldrar, shoppat på IKEA med moster och varit ute i naturen på Fulltofta naturreservat.

Hon har också träffat gammelfarmor och tittat på djur ute på hästgården hos farfar. Men lilltjejen var ännu inte så intresserad av djurlivet, utan sov gott i Babybjörnen.

Ännu ett bad på ortopeden har hon också hunnit med - förhoppningsvis det sista! - och vägdes in på 5820 g.

Men idag vinkade vi hej då till moster vid tåget, så nu är det vardag igen.

Create your own family sticker graphic at pYzam.com

Det knorras och knarras, det gnys och gnisslas, det stönas och stånkas, det smackas och smaskas …

Så många ljud från en så liten varelse!

Lilla T:s moster på besök. Hon är inte bara världens bästa moster. Hon är världens bästa syster också - hon jobbar extra här hemma som både au pair och hembiträde

Det är möjligt att en alldeles underbar bebis är nog som belöning, men borde man inte få unna sig något riktigt fint när man (och med man menas jag) har klarat en hel graviditet och en ganska så lång förlossning? Och det är ju inte precis så att maken har strött diamanter över mig …

Men vad ska jag i så fall unna mig, tro?

Rådande mode för bebisar - elefanter!

Idag när jag och T skulle ut på promenad så fick jag plötsligt total idétorka. Jag stannade barnvagnen i en korsning och kunde inte bestämma mig för vilket håll vi skulle gå. Det känns som ett dåligt tecken att ha idétorka på barnvagnsrundor efter bara fem och en halv vecka.

Idag är lilltjejen inte alls nöjd. Hon gråter och är orolig nästan hela tiden och skriker hjärtskärande så fort jag lägger ner henne. Mat och napp fungerar bara korta stunder. Hon har bara sovit två korta pass på hela dagen. Då kunde jag inte vila eftersom det ena var när i trotsade monsunregnet och gick en sväng med vagnen och under den andra "pausen" satt jag i telefonkö hos Försäkringskassan. Så inte nog med att jag är orolig för hur lilla T har det - jag är helt utmattad efter att ha gått och burit på henne hela dagen. Och just idag jobbar maken sent …

Lilltjejen kan nog kvala in som världens mest bortskämda bebis så mycket fina och omtänksamma presenter som hon har fått. Tack säger lilla T.

Efter första flaskan Minifom gjorde vi ett uppehåll för att se om det var det som gjorde att lilla T verkade bättre i magen. Eller om det bara var så att matsmältningensystemet hade kommit igång av sig själv som BVC sa att den skulle.

Men nej, det var inte ett smart drag!

Vartefter verkningarna av Minifomen började avta så skrek lilltjejen mer och mer. Så igår inhandlades en JÄTTE-flaska Minifom och vi började med en ny kur. Tyvärr tar det ju ett tag innan den börjar verka igen och igår kväll skrek vår dotter hjärtskärande timme efter timme. Någon liten stund då och då lyckades vi få henne tillräckligt lugn för att hon skulle kunna få sin dos Minifom och mat. Och när vi blev tillräckligt desperata plockade vi till och med fram en napp - något som vi egentligen inte hade tänkt att använda. Men vad ska man göra?!? Nu var lilltjejen inte så imponerad av nappen, men den lyckades i alla fall distrahera henne lite så att hon  - och vi - fick vila en liten stund.

Men, när vi vid tolvtiden lyckades få henne att somna (och själva också däckade) så var hon så slut att hon sov ända till klockan sex. Förstår ni? Sex timmars sammanhängande sömn! Även för hennes utmattade föräldrar! Fantastiskt!

Det var med viss tvekan jag tog en cykeltur idag …

Men det gick bra!

Det känns alltid lite festligt på fredagar nuförtiden. Det är nedräkning på skenan och skönt att veta att maken kommer att vara hemma på dagarna under helgen och liksom lite "födelsedag" för lilla T varje vecka. Den här veckan har jag dessutom föräldrarna i krokarna och idag ska jag få besök av en av de bästa vännerna i världen. Kan ju inte bli bättre!

Men jag fick hjärtat i halsgropen när vi badade på ortopeden idag. Sköterskan kände och kände på lilltjejens höftled och fick en bekymrad rynka i pannan. "Jag ska bara gå och hämta en läkare" sa hon och försvann. Jag hann få lite panik, men läkaren kom snabbt och konstaterade att allt bara var fint och att den svullnad som sköterskan trodde hon känt inte var något att oroa sig för. Puh! Jag såg framför mig ännu fler veckor i skena …

Skönt också att få veta att T fortsätter att växa så den knakar trots matkinkighet i värmen och fontänkräkningar.