Västmanländskans gravid- och bebissvammel

Här kommer ett tips på ett nyutkommet seriealbum. Duktiga illustratören Jojo Falk  - som jag haft förmånen att få jobba ihop med - fångar små och stora betraktelser om livet som nyblivna föräldrar med massor av humor. Alla småbarnsföräldrar kommer att le (och ibland gapskratta) igenkännande. Ett plus - vårat nya liv som småbarnsföräldrar är dagens boktips! Nananinanana …

Nu sover lilla T bättre igen, men nu har JAG börjat sova jättedåligt. Nu går jag sedan flera dagar tillbaka runt som i en dimma och jag kan inte ens skylla på att jag är en nattvakande småbarnsförälder.

Jag har ju glömt att visa mitt barnvagnspyssel. När vinteråkpåsen blev för varm kändes plösligt sittdelen tlil barnvagnen kal och desstom halkig. Jag spanade på fina barnvagnsdynor, men blev lite snål när jag såg vad de kostade. Dessutom hade jag ju tyg kvar sedan jag sydde lapptäcket. Men lite hjälp från min mor med mönster knåpade jag ihop en egen dyna.

En billig fleecepläd från Jysk blev bakstycke. Jag vändsydde allt, vek ner och sydde en "ficka" att trä över ryggstödet på vagnen. Sedan gjorde jag dekorsömmar runt om och några sömmar i "viket" i mitten och ryggen för bättre styrsel och passform. Stora knapphål så att remmarna kom igenom och så var det klart!

Petit Pure har rea. Fina kläder - många av dem ekologiska. Dyrt javisst, men nu är det som sagt rea. Lilla T får en grön fågeltröja.

Ibland undrar vi hur vi har kunnat få ett så högljutt barn? Vi är båda ganska tysta av oss. Men lilla T låter massor!

Hon bubblar och "pratar" och kvittrar när hon har det bra och ser något roligt. Hon skrattar högt när hon busar. Hon skriker i högan sky när något inte går som hon tänkt eller när hon vill ha något (alldeles särskilt när hon vill ha mat från våra tallrikar). Hon klampar när hon går. Hon skramlar, bankar och dunsar med sina leksaker (tack och lov för tålmodiga grannar!).

Men på något sätt är det väldigt mysigt (ja, förutom klagokören vid blöjbyte och nattning  - den går inte av för hackor …) för det är ju så tydligt att hon kommunicerar med oss på alla tillgängliga sätt.

Och hon är ju vårt alldeles egna lilla skrammelmonster

På sistone har lilla T blivit ganska orolig på kvällarna. Vi har ju haft tur för lilltjejen har alltid varit ganska lätt att lägga och har sovit i egen säng i eget rum sedan hon var drygt tre månader. Ofta lägger vi bara ner henne med napp och gosekossa och så lägger hon sig på sidan och somnar. Sedan en tid tillbaka sover hon också oftast hela natten utan problem. Kanske vaknar hon till vid sexsnåret och då brukar vi ta in henne till oss och så sover hon vidare en timme eller två till.

Men sedan två veckor tillbaka är det inte kul på kvällarna (med några undantag så klart). Det är precis som att hon har kommit på att hon missar något när hon sover. Vi lägger henne och hon studsar lika snabbt upp igen och står och "skakar galler" i spjälsängen, skriker hjärtskärande och sträcker upp armarna. Ibland plockar hon även upp kudden och täcket och sträcker upp dem mot oss. Vi brukar plocka med oss dem när vi tar in henne till oss, så det är väl hennes sätt att säga att hon vill vara där vi är. Dessutom har hon börjat vakna igen på nätterna (när hon väl somnat då). Nu är det ju maken som har nattvaken, men det betyder ju inte att jag inte vaknar.

Det hela sammanföll med att jag började jobba igen, så det är klart att jag funderar på om det har med det att göra (och får dåligt samvete). Någon slags separationsångest? Men det är kanske en fas hon skulle ha kommit in i i vilket fall som helst vid den här åldern. Vem vet? Hon är även väldigt ledsen när någon går ifrån henne och det behöver inte bara vara mamma eller pappa utan det gäller farmor, moster och okända barn på stranden också.

Det tråkigaste i hela historien är att hon blir ledsen redan när man börjar med nattningsrutinen. Så att ta på pyjamas, byta blöja och borsta tänderna på kvällen är långt ifrån en harmonisk upplevelse för någon inblandad. Vällingen är dock populär fortfarande, men tar ju slut alldeles för snabbt Lillskruttisen blir ibland superledsen bara vi går in i hennes rum på kvällen - för att inte tala om hur arg hon blir när hon förstår att vi ska lägga ner henne i sängen. Man önskar ju så att hon ska tycka att det är mysigt inne på sitt rum och gosigt i sängen, så som det verkade förut.

Men man får väl ta till alla småbarnsföräldrars mantra: "det är bara en fas, det är bara en fas, det är bara en fas".

Hittade en fästing på lilla T idag. En väldigt liten fästing, men i alla fall. 

Blä! Det är väl verkligen läskiga djur. Och helt onödiga.

Jaha, då kan jag konstatera att jag överlevde min första vecka tillbaka på jobbet och att man inte hinner/orkar göra något annat när man jobbar än att jobba.

Nu laddar jag för nästa vecka och försöker hitta det positiva:

• Lästid på tåget
• Kafferast
• Att jag får vara i fred på toaletten
• Att jag kan äta lunch utan att behöva mata någon annan samtidigt
• Att jag inte behöver dra runt på jätteskötväskan längre utan kan lufta mina handväskor

Och det bästa av allt är ju att få komma hem till min goa lilla tjej när dagen är slut!

Jag brukar drabbas av en ganska jobbig söndagsångest i vanliga fall. Ni vet den där känslan av att helgen har gått för fort, man har inte hunnit med allt man ville göra och man får lite panik över alla saker man måste hinna veckan som kommer.

Söndagsångesten brukar vara riktigt, riktigt jobbig efter t.ex. en semester.

Och nu är det söndagen före första arbetsdagen efter nästan 13 månaders föräldraledighet.

Snacka om värsta söndagsångesten!!!!