På sistone har lilla T blivit ganska orolig på kvällarna. Vi har ju haft tur för lilltjejen har alltid varit ganska lätt att lägga och har sovit i egen säng i eget rum sedan hon var drygt tre månader. Ofta lägger vi bara ner henne med napp och gosekossa och så lägger hon sig på sidan och somnar. Sedan en tid tillbaka sover hon också oftast hela natten utan problem. Kanske vaknar hon till vid sexsnåret och då brukar vi ta in henne till oss och så sover hon vidare en timme eller två till.
Men sedan två veckor tillbaka är det inte kul på kvällarna (med några undantag så klart). Det är precis som att hon har kommit på att hon missar något när hon sover. Vi lägger henne och hon studsar lika snabbt upp igen och står och "skakar galler" i spjälsängen, skriker hjärtskärande och sträcker upp armarna. Ibland plockar hon även upp kudden och täcket och sträcker upp dem mot oss. Vi brukar plocka med oss dem när vi tar in henne till oss, så det är väl hennes sätt att säga att hon vill vara där vi är. Dessutom har hon börjat vakna igen på nätterna (när hon väl somnat då). Nu är det ju maken som har nattvaken, men det betyder ju inte att jag inte vaknar.
Det hela sammanföll med att jag började jobba igen, så det är klart att jag funderar på om det har med det att göra (och får dåligt samvete). Någon slags separationsångest? Men det är kanske en fas hon skulle ha kommit in i i vilket fall som helst vid den här åldern. Vem vet? Hon är även väldigt ledsen när någon går ifrån henne och det behöver inte bara vara mamma eller pappa utan det gäller farmor, moster och okända barn på stranden också.
Det tråkigaste i hela historien är att hon blir ledsen redan när man börjar med nattningsrutinen. Så att ta på pyjamas, byta blöja och borsta tänderna på kvällen är långt ifrån en harmonisk upplevelse för någon inblandad. Vällingen är dock populär fortfarande, men tar ju slut alldeles för snabbt 
Lillskruttisen blir ibland superledsen bara vi går in i hennes rum på kvällen - för att inte tala om hur arg hon blir när hon förstår att vi ska lägga ner henne i sängen. Man önskar ju så att hon ska tycka att det är mysigt inne på sitt rum och gosigt i sängen, så som det verkade förut.
Men man får väl ta till alla småbarnsföräldrars mantra: "det är bara en fas, det är bara en fas, det är bara en fas".
Det är säkert en fas.
Det vore väl nästan konstigt om hon inte skulle reagera på skillnaden att pappa är hemma istället för mamma. Även om det inte sig inte är dåligt. Eller?
Comment by Evasleva — August 18, 2009 @ 5:51 pm