Ibland undrar vi hur vi har kunnat få ett så högljutt barn? Vi är båda ganska tysta av oss. Men lilla T låter massor!
Hon bubblar och "pratar" och kvittrar när hon har det bra och ser något roligt. Hon skrattar högt när hon busar. Hon skriker i högan sky när något inte går som hon tänkt eller när hon vill ha något (alldeles särskilt när hon vill ha mat från våra tallrikar). Hon klampar när hon går. Hon skramlar, bankar och dunsar med sina leksaker (tack och lov för tålmodiga grannar!).
Men på något sätt är det väldigt mysigt (ja, förutom klagokören vid blöjbyte och nattning - den går inte av för hackor …) för det är ju så tydligt att hon kommunicerar med oss på alla tillgängliga sätt.
Och hon är ju vårt alldeles egna lilla skrammelmonster 
